noll till sjuttio

..sedan i tisdags kväll, då vi lämnade tillbaka Alice till Eva. Det blev ett kärt återseende och inte ett alltför vemodigt farväl från vår sida :) För att vara helt ärlig så känns det faktiskt inte alls tomt här sedan hon åkte, bara..skön vardag igen. Sådär som alla känner sig som mest hemma i. Tira verkar inte heller tycka att det är tomt, snarare också uppskatta att det blivit som vanligt, hon sover tungt och är nära och kontaktsökande. Både jag och T är nog rätt så inne på att nu lugnt vänta in Tiras fullkomliga mognad, att låta henne mogna ifred, innan vi tar oss an en andra hund på heltid. Njuta av dubbelhundliv de gånger vi så gärna är hundvakt hit och dit. Åka på äventyr så som vi gör, och sedan, när tiden är inne, kanske skaffa en valp igen och ta det därifrån :) Vi båda känner att kontakten man fått med Tira, och som man får med en valp, är något alldeles extra. Den där känslan när man oundvikligt växer ihop och blir till ett i en utveckling. Den är svårslagen, och den tror jag vi skulle sakna.
De sista dagarna innan Alice åkte hem gick bättre och bättre hundarna emellan iaf. Trots Alice korta stubin och hot så tror jag ändå Alice har varit viktig för Tira på något sätt, och de tillsägelser som Alice inte var orimlig med - har Tira också tagit till sig. Det här att plötsligt busnafsa i öronen under promenad te.x, det avtog hastigt ;) Får se om det håller i sig, det återstår ju att se ;) Det var nog inte meningen att Alice skulle hamna här för evigt, kanske bara för den här tiden. Jag ångrar iaf inte att vi tog reda på det :)
Jag vill visa er lite bilder från våra absoluta favoritstunder, de när damerna busade lösa på fältet. På fältet fanns utrymmet de båda kanske krävde, där kom de närmare varandra än någonsin :) Fina fina kossorna, så olika men ändå så lika <3